13 månader (eller en högst välplanerad barnlöshet)

Egentligen skulle det här inlägget heta blott ”13 månader” men det känns liksom platt i sammanhanget. Man brukar ju prata om ofrivillig barnlöshet. Det som drabbar så himla många men som så få pratar om. Jag är en av dem. Jag är en av de tusentals svenskar som tillsammans med min man gått igenom kontraströntgen, Läs Mer »

13 månader (eller en högst välplanerad barnlöshet)

Egentligen skulle det här inlägget heta blott ”13 månader” men det känns liksom platt i sammanhanget.

Man brukar ju prata om ofrivillig barnlöshet. Det som drabbar så himla många men som så få pratar om. Jag är en av dem. Jag är en av de tusentals svenskar som tillsammans med min man gått igenom kontraströntgen, LH-tester, ultraljudsundersökningar med en kondomklädd elpryl modell växelspak, ÄL-tester, ligga på schema, spermaprover, omgivningens bebilycka I, prostatamassage, akupunktur…

…granatäppelkurer, engelska super-piller,  det reglerade klimakteriet, hormoner, heminjektioner, progesteron där solen inte skiner, menshelveten, rum eller ska jag säga bås med ihopklistrade sidor på tidningar vid namn HotShots 2008 -tre år för sent, omgivningens bebilycka III, överstimulering, landsting, privatkliniker, skjutjärnsläkare, lasarettbakelser (ja, Marie-kex alltså) och apelsinsaft. Högkostnadskort, subventineringar, kompiskretsens bebilycka IX…

Först drömde jag om en dansk designklassiker (ironiskt nog kallad Ägget) sedan använde jag pengarna åt just äggodling, ödets ironi deluxe.

Nu, 22 månader sedan pluset. Hon, vårt stora kors i taket, har blivit en jättestor människa i en pytteliten kropp. Fysiskt ser hon ut som urtypen, för att inte säga karikatyren av ett mindre småbarn: en ensam blond hårlock och med blott en tand i underkäken (men när hon flinar upp sig eller slänger bak huvudet i protest så ser man att de båda drakulatänderna(!) också sett dagens ljus. Just saying). Inget är för ömtåligt eller fjärran för starka små nypor som sliter i det mesta de kommer åt. Inga lådor för fulla för att inte rivas ut (har ni någonsin reflekterat över hur många våtservetter det egentligen ryms i ett paket? 72 är en grov underskattning, snarare 702 skulle jag tro efter att ha sett dem lite mer, hrm, utspritt) Inget hinder är för högt att ge sig över: kontinentalsängar, trappgrindar, soffbord, badkarskanter och i matstolar är utsikten magnifik om man står upp, visste ni det?

Allt som sätts ihop (och tas i sär naturligtvis) är spännande och ägnas lång tid av koncentration: tryck-knappar, spännen (ja de på just matstolar förstår ni), lås med nyckel i alla former, lypsyl och diverse  burkar med lock.
Skulle hon bli tillsagd eller påkommen så avgör dagsformen om glädjedödaren bemöts av ett rungande ”-Neje!!” med glitter i ögonen eller en fysisk protest som närmast kanske skulle benämnas ”stackars fisken” -om ni någon gång sett en fisk på torra land.

Apropå djur så kan man förvånande nog även likna denna lilla fjunigt bestämda mjukhet vid en kobra. Vid oräkneliga tillfällen har hon till synes haft fredliga avsikter i våra knän, vilket visat sig bara varit en vila på hanen, när uppmärksamheten är som lägst och reaktionstiden som längst slår hon till. Blixtsnabbt. Glasögonen är trofén och hittills har hon skördat två offer -skalmar, eller ska jag säga skalper?
 
Jo, som underrubriken gör gällande så var det nog en högst välplanerad barnlöshet i den här familjen. Alla år av försök, och ja, har ni redan tappat bilden får ni läsa om stycke två och tre, frustration och hopplöshet hade troligtvis som enda avsikt är vi rädda – att bygga upp så mycket längt, tacksamhet och tålamod som möjligt går att uppnå blott i syftet att vi faktiskt ska orka med ongen.
 
Boo’s första teckning Foto: Sara Zetterström

14 kommentarer på "13 månader (eller en högst välplanerad barnlöshet)"

  1. Så himla bra skrivet! Och jag känner så igen mig. Vi kämpade också ganska länge (dock inte lika länge som er) men vi hade en jobbig resa innan vi äntligen fick träffa vår Alfred och jag tror vår väntan var en mental förberedelse för att vi ska orka med ungen 😉 Kram till dig!!

  2. Anonym skriver:

    vilket fantastiskt fint och sant inlägg du skrivit.

  3. Frida Räkansson skriver:

    Fina fina Boosan. Tänk så mycket glädje hon genererat även för oss "utvärtes". Vet inte hur många gånger hon fått mig att skratta på distans via Instagram. Längtar tills vi ses igen! Kram från Västkusten

  4. Jo skriver:

    Hehe, med en Ullhare som också har tillkommit efter år av kämpande, bävar jag för vad som komma skall om man går efter din teori. Brås barnet på mig så var nog fem års kämpande lite för kort tid…. 😉

    Men de är söta när de sover, visst? 😀

    • HAHAHA! Ojojoj, då får vi hoppas att kämpeåren står i förhållande till Ullharens egenskaper och inte i hur stor utsträckning han är lik sin mor 😉
      De är mer eller mindre ljuvliga jämt, och extra söta när de sover! :))

  5. Kimberly skriver:

    Vilket fint inlägg. Och tänk att det var ju meningen med alla jobbiga år, för ni fick en underbar Boo tillslut! Henne hade ni inte velat bli snuvade på! 🙂

  6. Malin skriver:

    Haha, härligt skrivet! Och så sant! Inte alltid så rosaskimrande men ack så mycket kärlek man får vara med om, varje timma, varje dag!

  7. Lina skriver:

    Underbara små ungar! Här får Boo ett par passande glasögon:
    http://www.mrprintables.com/halloween-costume-typography-glasses.html

  8. jennie skriver:

    Jag älskar dina betraktelser och målande beskrivningar!
    Vi lyckades på vårt första IVF-försök, vilket vi givetvis är tacksamma för. Tacksamma på ett annat sätt än de som ligger en gång och blir gravida, så att säga… 😉 Haha, det roligaste är att trots en evighetslång väntan lyckades vi ju ändå på det första försöket och din teori om väntan/arbetsbörda verkar stämma ganska fint, för vår lilla kille är typ den lugnaste bebisen som halkat ner i ett par sockor! Därmed inte sagt att föräldraledigheten är som en semester… 😉
    Kram!


Lämna ett svar till Malin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Annons

Saras personliga

  • skogsvagen14_bergkvara06 Husdröm på Skogsvägen i Bergkvara

    Det var inte utan att jag föll som en fura när det här huset fastnade på näthinnan imorse. Ännu en hundraåring, vitmålad, med en fantastisk trädgård och med vinklar och vrår. Fast nästan dubbelt så stor som vårt casa dårå. Ja jösses, tänk om man bara kunde samla på vackra hus. Och tänk om man Läs Mer »

  • img_5454.jpg Hundraåringen

    Kanske har jag nämnt det förr men det är så himla häftigt att jag bara måste skriva ner det mer utförligt, dessutom passar det bra då jag kom över en gammal bild på vårt hus Hundraåringen häromdagen. 2007 lämnade vi ö-livet på Gotland för en permanent tillvaro i vår nya hemstad Kalmar. Eller nygamla får Läs Mer »

  • img_5337.jpg Helgpeppen!

    Jag har fått mejl och sms med frågor om det hänt något med tanke på bloggtystnaden. Nej, det har inte hänt ”något” det har bara varit hysteriskt mycket på alla fronter och jag har fått mobilisera all energi till höstens jobbpuckel. Nog om detta, vi packade väskorna och är nu på väg till Gotland, helgpeppen Läs Mer »

  • Steg ett mot nytt badrum

    Många (läs: min storayster till exempel) skulle troligen ha ett helfärdigt underlag med ritningar och produktlistor innan de drar igång en renovering. Eftersom jag tycker det är viktigare med rätt saker så kanske vi börjar i fel ände ibland. Som i helgen när Jesper hittade ett Gjutjärnsbadkar på Blocket. Eller på Blocket förresten, snarare 35 Läs Mer »