En tidsoptimists bekännelser

Jag sitter på en buss mellan Stockholm & Kalmar. På intet sätt optimalt resande med tanke på tidsomfattningen men det funkar eftersom jag får några timmars egentid, detta nya begrepp, sällan skådat sedan jag blev mamma. Men oh så viktigt att plötsligt bli bästis med sig själv och upptäcka att det egna sällskapet inte är Läs Mer »

En tidsoptimists bekännelser

Jag sitter på en buss mellan Stockholm & Kalmar. På intet sätt optimalt resande med tanke på tidsomfattningen men det funkar eftersom jag får några timmars egentid, detta nya begrepp, sällan skådat sedan jag blev mamma. Men oh så viktigt att plötsligt bli bästis med sig själv och upptäcka att det egna sällskapet inte är så tokigt ändå, jag får åtminstone tänka en tanke från början till slut. Oftast.
 
Jag har har nog alltid varit något av en tidsoptimist. Eller ska jag säga periodare. Inte så att jag nödvändigtvis kommer sent eller så (fast det händer, litegrann, ibland) men det blir liksom ett himla sjå att hinna precis. För det är det jag gör. Seglar in på föreläsningar gärna en minut i. Eller 30 sekunder. Eller cyklar som en galning för att hinna med tåget och sitter sen i två hållplatser och väntar på att bröstsvetten ska sluta använda BH:n som disktrasa. Många gånger är det inte särskilt stressfyllt för jag har, bredvid den optimistiska tron på tidsrymder, även en optimistisk tro på möjligheter och vad man kan åstadkomma om man verkligen ger sig den på det. Gårdagen är ett lysande exempel och jag delade en statusuppdatering om just det och eftersom responsen var stor så tänkte jag frikostigt brodera ut texten här på bloggen också:
 
Checkar in mitt bagage en halvtimme innan take off. Går ut i morgonmörkret för att parkera bilen som mannen ska hämta senare. Inser att jag glömde cykelstället vilket innebär att han får ta en nätt barnvagnspromenad istället… Med hans ord ”you owe me one” när alla taxibilar var bokade och efter en segdragen om-jag-tar-extranyckeln-kan-väl-du-hämta-bilen-vid-flyget-förhandling ringande i öronen tänker jag att jag nog blir skyldig honom lite till. 

Sen inser jag att barnvagnen står i bilens bagage. 

23 minuter innan take off kör jag ut från långtidsparkeringen, kommer på att garagenyckeln hänger i lägenheten, kommer hem, springer upp för tre trappor (så tyst jag kan för att inte väcka grannar & familj). Hämtar nyckel, ner till garaget, ut med vagn, in med cykelstället. Tillbaka till flyget, 10 min innan take off kommer jag in till en nedsläckt och låst(!) säkerhetskontroll. Haffar en lokalvårdare som efter lite knot (såklart) släpper igenom mig, passerar boardingen med kontrollantens ”de är på väg att köra” efter mig, springer 300 m på landningsbanan och kommer ombord på planet.

Allt går om man vill. Gilla småstäder!!

Ja-a vad ska jag säga?! Flera kommenterade stressfaktorn i det här alternativa sättet att ta sig an en morgon på men vet ni, jag tänkte aldrig att det var stressande, jag var bara väldigt lösningsorienterad. Inte förrän jag kom in i den öde vänthallen och möttes av en låst spegelglasdörr till säkerhetskontrollen fick jag stresspåslag och dubbelkollade klockan och liksom ba – meh det är ju 10 min till take off, varför är det låst? Shit, missar jag flyget nu? Med min väska ombord.

 
Sen är det ju inte alla flygplatser som har en så platt organisation att städerskan släpper passagerare genom säkerhetskontrollen heller. Det är småstaden förunnat. Hade detta varit i Stockholm så hade det blivit en skitdålig historia för jag hade aldrig tagit bilen till flyget in the first place. Eftersom parkeringen är svindyr.

8 kommentarer på "En tidsoptimists bekännelser"

  1. Katrin skriver:

    Haha du är ju bara så skön! Älskar att läsa dina texter 🙂

  2. Emma skriver:

    Underbart, jag satt med andan i halsgropen och liksom blev stressad åt dig då jag läste det första gången. Imponerande att du hann med och imponerande att du inte stressar upp dig, jag skulle behöva ta till mig lite av det måste jag säga…:)

  3. Maria Gustafsson skriver:

    En helt underbar historia Sara!
    Allt är möjligt :):). Jag hejar på dig
    kram

  4. Tinakusina skriver:

    Men vem blir glad av att vakta en vänthall!? Tror helt klart man hinner mer som tidsoptimist 😉


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Annons

Saras personliga

  • skogsvagen14_bergkvara06 Husdröm på Skogsvägen i Bergkvara

    Det var inte utan att jag föll som en fura när det här huset fastnade på näthinnan imorse. Ännu en hundraåring, vitmålad, med en fantastisk trädgård och med vinklar och vrår. Fast nästan dubbelt så stor som vårt casa dårå. Ja jösses, tänk om man bara kunde samla på vackra hus. Och tänk om man Läs Mer »

  • img_5454.jpg Hundraåringen

    Kanske har jag nämnt det förr men det är så himla häftigt att jag bara måste skriva ner det mer utförligt, dessutom passar det bra då jag kom över en gammal bild på vårt hus Hundraåringen häromdagen. 2007 lämnade vi ö-livet på Gotland för en permanent tillvaro i vår nya hemstad Kalmar. Eller nygamla får Läs Mer »

  • img_5337.jpg Helgpeppen!

    Jag har fått mejl och sms med frågor om det hänt något med tanke på bloggtystnaden. Nej, det har inte hänt ”något” det har bara varit hysteriskt mycket på alla fronter och jag har fått mobilisera all energi till höstens jobbpuckel. Nog om detta, vi packade väskorna och är nu på väg till Gotland, helgpeppen Läs Mer »

  • Steg ett mot nytt badrum

    Många (läs: min storayster till exempel) skulle troligen ha ett helfärdigt underlag med ritningar och produktlistor innan de drar igång en renovering. Eftersom jag tycker det är viktigare med rätt saker så kanske vi börjar i fel ände ibland. Som i helgen när Jesper hittade ett Gjutjärnsbadkar på Blocket. Eller på Blocket förresten, snarare 35 Läs Mer »