Hanna Persson om köket som ångestmedicin

Tv-producenten, skribenten, poddaren och Nöjesguiden-bloggaren Hanna Persson om kökets terapeutiska effekter.

Läs Mer »

Hanna Persson om köket som ångestmedicin

Tv-producenten, skribenten, poddaren och Nöjesguiden-bloggaren Hanna Persson om kökets terapeutiska effekter. 

av Hanna Persson

Äntligen är min intervjuserie FRÅGAN klar! Producerat och programlett denna miniserie tillsammans med kafferosteriet Löfbergs. In och kika om ni vill!

Det tryggaste minnet från min uppväxt är bilden av min morsa i köket. Rivandes på nån morot, skivandes en falukorv eller i fullt sjå med att få in tandpetare i tunna älgrullader som sedan lite slamsigt ”Morbergigt” kastades ner i en kokande gräddsås. Ja jag vet, i efterhand känns det såklart lite väl könstereotypt – men jag älskade att se min mamma i köket.

Jag tror det handlade om de där tydliga ramarna som finns i ett kök. Köket är ett rum där det finns ett tydligt projekt som ska göras och ett recept att följa till punkt och pricka. I mammas fall ofta direkt från huvudet men i bästa fall från en bok. Allt sånt gjorde mig, ett rätt oroligt barn, trygg. I köket fanns tydligheten jag så ofta längtade efter i en värld som annars upplevdes som lite för stor och svajig. 

Idag tycker jag att just köket kan vara sån tydlig indikator på hur människor mår. Förra hösten jobbade jag för mycket, hade daglig ångest och noll energi eller lust till någonting annat än att gömma mig i serier i soffan varje kväll. På köksbänken hopades foodorakassar tillsammans med plastlådor från thaikiosken och gamla engångssojapåsar från sushibeställningarna. Att laga en middag kändes som att bestiga ett berg. Att först behöva hitta ett recept, sen handla och det värsta av allt; stå ensam med mina tankar över nån skärbräda. 

Samtidigt är det ju som med mycket annat; det jag i stunden inte orkar ta mig för är kanske precis det jag behöver göra. Så jag började tvinga mig själv till köket. I alla fall nån gång i veckan. Googlandes något halvenkelt recept, beställde mat online (tanken på att behöva ta mig till en butik efter jobbet var fortfarande för jobbigt) och nästan med en gång fann jag mig själv visslandes medan jag hackade löken. För att inte tala om hur bra jag mådde när maten var klar och jag fick torka rent köksbänken. Skit i skogspromenader och antidepressiva, tror inte det finns något mer ångestmildrande än en riktigt ren köksbänk!  (Obs skoja men kanske går det att kombinera?). 

Och jag tänker att kanske var det precis så för morsan under min uppväxt. Kanske var det inte bara tydligheten eller projektet jag gillade, kanske var det en känsla av att mamma mådde bra där i köket. 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Annons